Hej på er!
Att det ibland blir brist på inlägg här är ni väl vana vid, fast de senaste dagarna har jag inte haft tillgång till någon dator. Datorer har inte ens varit i mina tankar mer än när jag önskade att jag var hemma och mådde bra.
Istället har jag legat på sjukhus med magsmärtor. Blev utskriven igårkväll och är nu hemma igen.

En hel del erfarenheter har jag fått med mig i alla fall. Så som att ambulanspersonal är väldigt snällt folk, att sköterskor är supergulliga och att min pojkvän verkligen är med mig i både nöd och lust. Han stannade med mig under alla timmarna på akuten, klappade på mig och skojade om att jag bara hade dålig kondis. Sedan stannade han under hela sjukhusvistelsen, sov i en säng på mitt rum, hjälpte mig att gå och lämnade mig inte mer än för att köpa mat och ting som vi kunde fördriva tiden med när jag mådde bättre. Jag är också väldigt tacksam för hans mamma som hämtade oss och körde mig till vårdcentralen när jag knappt kunde gå, och till min pappa som körde hela vägen med mat till E när vi varit på akuten i flera timmar och stannade med oss ytterligare några timmar tills jag blev inskriven, och till min mamma som kom och hämtade oss när jag blev utskriven, och min moster som körde oss hem den sista lilla biten.

Tänk att människor kan vara så fina och hjälpsamma. Både vänner och främlingar. ♥

Fast största tiden av en sjukhusvistelse är ju naturligtvis inte särskilt fin, utan snarare väldigt jobbig och hemsk.
Då är det ju väldigt fint att hitta en present i sin brevlåda när man kommer hem som har budskapet att var jag än är, så är jag alltid hemma. Även om det där är väldigt svårt; att bli så trygg i sig själv att det är det enda man behöver för att känna sig hemma, så är det någonting man verkligen bör sträva efter. I alla fall vill jag det.